Hur du undervisar särbegåvade barn

varfor-hur1

Min 8-åring har två särbegåvningar. Han är liksom många andra ungar med särbegåvning en stor perfektionist vilket ibland hindrar honom. Dels hindrar det honom i att slutföra en uppgift men han kan också helt låta bli att ta sig an och påbörja en uppgift eftersom kraven han ställer på sig själv (men också på omgivningen) är för höga och på ett eller annat sätt har han redan räknat ut hur och varför han (eller omgivningen) någonstans kommer att misslyckas med uppgiften. Då blir det istället ett tvärt ”nej” eftersom det är jobbigt att misslyckas. Är han tillräckligt motiverad (kanske tillsmmans med en person som han kan acceptera som ”ledare”) och energinivåerna är på topp så kanske han  ändå kan ta sig an och pröva. Av den här breskrivningen så låter det kanske som om det inte finns mycket han vågar ta sig för att pröva, men på något underligt sätt så har han ändå plötsligt förstått hur han ska göra, hur något fungerar eller varför. Plötsligt en dag kan han ta sig an uppgiften, plötsligt en dag så bara kan han det där tricket med sparkcykeln, eller förklara varför blixten tar genvägar ner till marken.

Att skriva eller läsa själv tycker han är fruktansvärt tråkigt. Så länge det inte finns koppling till hans egen verklighet, så länge han inte själv kan dra nytta av det är han fullständigt omotiverad och näst intill äcklad. Han kan knappt ta i skolans läsebok eftersom den är så tråkig. Men när han ser en varningsskylt på stan, eller någon spännande bild med undertext i en bok eller på TV, eller i spelen på surfplattan, då är det roligt, personligen nödvändigt och absolut motiverande att läsa. Att känna sådär är fömodligen högst mänskligt, det är bara det att somliga av oss är lite mer svartvita än andra. Är det kul då är intresseradarn PÅ, är det trist då är intresseradarn absolut helt och hållet SUPER-AV. Men hans förmågor att läsa och skriva säger ingenting om hans övriga begåvningar. Förmågor är en sak, kunskap och förståelse är något helt annat.

Hemma försöker vi hitta alla möjliga tillfällen där vi kan smyga in lite läs eller skrivträning i hans vardag, men tyvärr blir våra planer ofta genomskådade och han ger svar på tal. ”Skriv inköpslistan själv du som kan stava rätt” svarar han, eller ”Varför ska jag läsa sagan när du gör det mycket snabbare?”. Då gäller det att ha ett klurigt svar att komma med, som han inte kan värja sig för som ”Därför att jag har en förkylningsblåsa i halsen och min läkare har sagt att jag ska använda rösten så litet som möjligt”. ”Men då kan vi väl ta en bok utan text så slipper du läsa högt.” eller ”Vad heter din läkare?” eller ”Jag vet att du inte har ont i halsen för du har pratat och sjungit konstiga sånger hela dagen”, och så där fortsätter det tills jag ger upp.

Favoritfrågorna börjar alltid med hur eller varför. Hur det ser ut i skolan är något annorlunda eftersom min unge behöver känna tillit till den han frågar, varför det är så är också högst mänskligt men kan förklaras med en annan historia någon gång. Om det särbegåvade barnet ifråga inte känner något tillit till mig (som förälder eller i annat fall som pedagog till ett annat barn) kan det bli mycket krångligt att försöka lära det något nytt. Inte alldeles sällan kan barn med särbegåvningar och barn med NPF visa samma kraftfulla uttryck när de är understimulerade.

I grovt förenklade drag måste jag först förstå om barnet är understimulerad eller inte. Om så är fallet måste jag  acceptera att det ligger i omgivningens och mina händer att göra något åt situationen, och sedan måste jag försöka förstå varför barnet är understimulerat. På så vis ökar jag både mina egna och barnets chanser att förändra och förebygga besvärliga situationer och förhoppningsvis få en bättre dag tillsammans.

Mona Liljedahl är leg. lärare, föreläsare, skribent och konsult för Filurum, ett nätverk för kunskapsspridning om särskild begåvning/särbegåvning. Hon har också bidragit med publikationer hos Skolverket och Skolporten i form av stödmaterial kring särskilt begåvade elever.

den här sidan (som är hämtad från hennes egen blogg mona liljendahl.wordpress.com) kan du läsa viktiga svar på pedagogers frågor om särbegåvade barn i skolan och hur man undervisar dem.

Öka medvetenheten om psykisk ohälsa, även hos barn

Amerikanska hälsoorganisationen Kaiser Permanente har dragit igång kampanjen Find Your Words  och bl.a. gjort en 90 sekunders reklamfilm för att öka medvetenheten kring psykisk ohälsa och depression.

Rapporterna om barns stadigt sämre mående ökar och faktorerna är många. Ändå är det få som känner till att även barn kan vara deprimerade och att det är precis lika farligt för ett barn som för en vuxen. Det stora problemet är att barn precis som vuxna kan ha svårt att sätta ord på sina känslor och därför också har svårt att söka hjälp för sina problem. Andra faktorer till  varför man inte söker  hjälp kan vara skam eller skuld.

I ovanstående reklamvideo ser vi en ung pojke citera texten ur fantastiska Kendrick Lamars ”I” (på svenska: ”Jag”). Genom att våga, finna modet att prata om vårt mående ökar medvetenheten kring unga och depression och på så vis ökar också chansen att hjälpa varandra.

För information och stöd kring barn och ungas mående finns bl.a. BRIS.

Ett krypin som förebygger härdsmälta

flame-face-free-license-cc0

Ibland blir hjärnan överladdad. Ibland blir det härdsmälta. Den här gången hade pedagogerna på mitt barns skola ingen aning om varför dagen slutade med att ungen välte alla möbler i grupprummet och försökte sparka sina klassföreståndare på smalbenen. De hade ingen aning och förstod att de måste arbeta förebyggande, förändra i miljön för att ingen ska skadas, och de började ställa frågor. Tidigare under dagen hade han sparkat på några fritidspedagoger och klättrat upp i ett träd och vägrat komma ner. Jag frågade både mig själv och vår unge vad som kan ha gjort att han blivit så arg och ledsen. Jag vet att det som sker antingen handlar om självbevarelsedrift, att återta kontrollen, att så gott det går försöka ge tillbaka med samma mynt, eller kommunicera något annat som inte kan uttryckas i ord. Det finns alltid en förklaring och jag har till skillnad från de flesta andra sällan och aldrigt upplevt min unges handlande som ologiskt. Det handlar bara om att ta sig tid och lägga pusslet, som visar de små detaljerna, de osynliga signalerna de flesta människor sänder mellan sig utan att reflektera över det. Blickar, röstläge, kulturella uttryck och gester m.m.

De få gånger som han ger sig på en annan människa är när han upplever att någon använder sin styrka, ålder eller storlek för att utöva makt mot honom. Men det händer inte plötsligt utan är en reaktion som sakta byggs upp, en dominoeffekt och bägaren rinner till sist över. Nu vet pedagogerna detta, men tyvärr har inte alla kunskapen eller förmågan att läsa av hur vår unge mår just för stunden. För mig är hans signaler övertydliga, han visar alltid sanningen. Vänder sig bort, vägrar svara på tilltal, lämnar platsen/situationen, undviker allt som har med beröring och kontakt att göra, biter ihop käkarna eller ler det bredaste hans ansikte förmår. Blir han förföljd kan han börja skratta, inte för att han tycker att det som sker är roligt utan för att hans kropp reagerar med starka känsloimpulser och där ligger alla känslor nära till hands. Någon har sagt att skrattet hjälper personen att hantera den besvärliga situationen.

I vilket fall som helst så hade (trots möte med BUP och rektor, och vi föräldrars vädjan om att ordna en ”safe zone” åt vår unge) ingen lugn plats att dra sig tillbaka på ordnats. Han behöver en plats som all personal kan lova, garanterat är vigd åt vår unge, dit han kan ”fly” när han MÅSTE vara för sig själv. En plats som inte är ett högt träd. Men han hade ett grupprum och det rev han fullständigt. Allt som gick att riva ut ur skåpet låg på golvet och stolar och bord låg staplade huller och buller ovanpå varandra när jag tittade in. Det första min unge sa när jag hämtade honom var ”Hej, idag har jag vält alla möbler i grupprummet. Alla var dumma.”

Men senare den dagen, efter samtalet med mentorerna så ordnades till grupprummet insynsskydd, mörkt tyg på väggarna, ett svart tält där han kan krypa in med filtar och kuddar och endast ett bord och två stolar. Reaktionen från vår unge hade kunnat bli vad som helst. Jag bad pedagogerna att prata med vår unge om att han får använda rummet och sakerna i det hur han själv vill, att det bara är hans, att ingen annan får vara där och att även om han har ”bråkat” med en pedagog, så får de inte följa efter in i rummet, såvida vår unge inte själv vill det. Jag var nervös för vad han skulle tycka om sitt nya krypin, sin förhoppningsvis nya ”safe zone”. Men när jag hämtade honom den eftermiddagen hade dagen varit bra. ”Jag har fått ett tält. Det är bra.” Det var vad han sa och jag kunde ana att han var nöjd.

Tänk vilka fantastiska pedagoger! De gjorde något som de själva upplevede som radikalt. och tack och lov vågade de ställa frågor till oss föräldrar om hur och vad som funkar här hemma och försökte ordna något som kunde likna det så gott som möjligt. ”Hur gjör ni i de här situationerna? Vad tror ni om det här? Är det fel att…? Får vi er tillåtelse att testa..? Jag är tacksam för att vi fick gehör.

På temat individanpassning finns ett reportage av Pedagog Malmö om Skolan Sakura och deras arbete med högfungerande autistiska barn åk 6-9.

7 dagars sopor

Tammy and Trevor surrounded by seven days of their own rubbish in Pasadena, California.

Amerikanske fotografen Gregg Segal bad olika sorters hushåll (singlar, barnfamiljer, par, singlar, kompisar) att under en vecka spara sina sopor för att sedan fotografera personerna med sitt 7 dagars avfall i Greggs trädgård. Med sina bilder vill fotografen uppmärksamma oss på hur mycket skräp och avfall vi faktiskt lämnar efter oss. Det är vi själva som är ansvariga för hur mycket skräp vi lämnar efter oss och bör tänka efter både en och två gånger innan vi väljer vilken förpackning vi exempelvis vill ha vår yogurt i. Klicka på bilden nedan för att komma till fotografens bilder av ”Seven Days of Garbage” (via The Guardian).

 

Joya, Santiniketa, Rabindranath, Chandramoha, Ben, Bodihisattba, and Omjabarindra surrounded by seven days of their own rubbish in Pasadena, California

 

Ovanliga byggnader

Ett av mina barn vill fortfarande bli arkitekt. Ibland skiftar det, men han är omåttligt itresserad av allt som har med konstruktion och design av byggnader att göra. När han fyllde 6 år önskade han sig en bra bok med spännande byggnader så då fick han två fantastiska böcker om grön arkitektur och från den dagen hamnar de högt på listan av favoritgodnattsagor. I år funderar jag på att försöka leta upp något mer radikalt åt honom och inspireras då av de här husen (bilder hämtade från www.strangebuildings.com).

Kunsthaus Graz, Graz, Austria1. Kunsthaus Graz, Österike

 

2. Conch House, Isla Mujeres, Mexico

The Conch House, Isla Mujeres, Mexico

3. The Kettle House, Galveston, Texas, USA

4. Krzywy Domek eller ”Krokiga huset”, Sopot, Polen

 

Färgblindhet och hjälpmedel

Här nedan finns något så fantastiskt som videoklipp med färgblinda människor som för första gången i sitt liv får prova glasögon som gör att de kan se färger. Om du eller någon du känner funderar på att köpa den här typen av glasögon, så var beredd på att de inte funkar för alla, men för väldigt många i alla fall.

Även högt IQ bedöms som funktionsnedsättning — via Victorias ADHD och autism-blogg

“Hur många ben har en hund?” En fråga som det är lätt för de flesta att spontant svara på. Även småbarn brukar svara på rak arm. Som knorr i historien då en förskolelärare ställde frågan – så är svaren från alla inte det samma. Det är beroende på vem man är och inte helt självklart. “Peter, 5, funderar [på […]

via Även högt IQ bedöms som funktionsnedsättning — Victorias ADHD – autism – blogg om NP-diagnoser