När ungar får ”leva farligt”

Två inspirerande föreläsningar med Gever Tulley om ungars kreativitet när bra material och verktyg tillhandahålls, och om varför lite farligheter kan vara bra för både vuxna och barn.

Annonser

Barn med autism behöver att man följer överenskommelsen EXAKT. Varje gång. (via— M som i underbar)

Ett litet råd bara. Om man har hand om ett barn med autism, och det är sagt att nåt ska hända på ett visst sätt. Då gör man på exakt det sättet. Tills det är bestämt annorlunda. För om barnet “verkar tycka det går bra” säger absolut inget annat än att barn i allmänhet försöker […]

via Barn med autism behöver att man följer överenskommelsen EXAKT. Varje gång. — M som i underbar

Okunskap bakom fasthållning samt tips (artikel)

Tack Tina Remius Strömberg för att du i Metro (2016-09-29) uppmärksammar hur pedagoger undviker fasthållning. Hon har intervjuat psykologen Annica Kosner som arbetar med utbildning av skolpersonal i hur man bemöter och hanterar problemskapande beteende i skolan (då framför allt med barn med olika funktionsnedsättningar). Att undvika fasthållningar  är ett arbete som jag menar kräver att alla skolans anställda måste synliggöra och jobba med vilken människosyn man i grunden har.

Genom att klicka på artikeln nedan öppnas ett nytt fönster så att du kan läsa den direkt ur nättidningen.
metro-fasthallning

Om synestesi, en värld av färger och nyanser

Idag läste jag en liten artikel i tidningen Metro på temat synestesi vilket påminde mig om ett bra TED-tal från 2011 på samma tema av och med Daniel Tammet. I Metros artikel nämneds psykologen Monica Vester Nima som för några år sen kom ut med boken ”En värld av nyanser: Om synestesi” som jag någon gång skulle vilja läsa. För att komma till ett radioinslag från Sveriges Radio (2013) där hon berättar vad det innebär att ha synestesi kan du klicka HÄR. Annars rekomenderar jag Daniel Tammets berättelse om att ha lingvistisk, numerisk och visuell synestesi här nedan.

Tankar om måndagar (som alltid börjar med söndagar)

incredible-hulk-1527199_1920

På söndag eftermiddag kommer nervositeten och oron över en ny skolvecka smygande, och plötsligt klockan 18 kastar den sig över vårt barn och brottar ner honom. Det utkämpas en vild brottningsmatch inom honom som visar sig i att leksaker går sönder, termiter snarare än myror i brallan, matvägran och ett absolut nej, näpp, vill inte, kan inte, funkar inte, aldrig, NEJ till det mesta. Att låta honom vara för sig själv blir svårt då han ändå pockar på vår uppmärksamhet, springer efter och kan slita saker ur våra händer, lägger sig tvärs över golvet där vi ska gå, rullar in sig i täcket, filten, mattan. Han försöker återta kontrollen som rinner honom ur händerna. För hur mycket han än önskar tvärt emot så kommer han att lägga sig, han kommer så småningom att somna och så småningom att vakna, och då är det måndag morgon och skola.

Är rädslan befogad? Får en unge bete sig hur som helst bara för att den tycker att skolan är pest och pina. Jag vet inte. Men i mitt barns fall finns det tyvärr inte mycket jag kan göra mer än att behålla tålamodet och möta honom med lugn och trygghet. Inför varje orlolig övergån ex. mellan hem och skola, försöker jag försäkra honom om att vad som än händer så kommer det ordna sig. Blir det för jobbigt så har jag pratat med pedagogerna och då ringer de mig och jag kommer till dig så fort jag kan. Jag säger så därför att bara tanken på att han kan be sina pedagoger att ringa mig och att jag kommer som blixten, gör honom lite lugnare.

Mitt barn har skärpta sinnen. Han är känsligare än alla jag känner för framförallt ljud och doft/lukt. Dessutom är har han en superförmåga att registrera och analysera allt han ser och allt som sker med sin blick. Hans hjärna är programerad att hitta den bästa lösningen, den snabbaste vägen, det mest tidseffektiva arbetssättet o.s.v. Hans hjärna är 24 timmar om dygnet inställd på att språkligt eller tekniskt konstruera, förbättra, skilja, kategorisera, omvärdera, stapla, jämföra, associera, effektivisera men också leka. När han är stressad svämmar funktionerna över hans liv i övrigt och påverkar verkligen allt han gör. Han har svårt att tänka eller göra på annat sätt. Han bygger antingen med ord eller med faktiska ting. Finns det inga klossar bygger han med möblerna eller vad naturen har att erbjuda. Vad saker väger spelar ingen större roll. Har han fått syn på en stock som krävs i bygget, så måste den med.

Men hur blir det då i skolan? Allt som har med naturvetenskaperna och verkligheten att göra är spännande. Allt som han redan kan är dödstråkigt. Alla människor som är inlyssnande, vetgiriga, ärliga och beräkneliga är sköna att vara med. Alla männsikor som är oberäkneliga, halvhjärtat intresserade, självupptagna eller stressade är fruktansvärda och borde hålla sig så långt ifrån som möjligt. I en skola, i ett klassrum eller på en skolgård med barn är det en omöjlighet. Lärare och pedagoger är ofta stressade, ibland halvhjärtat intresserade av sitt undervsiningsområde och skolbarn är ofta oberäkneliga, självupptagna och i grupp högljydda. Många människor klarar av att hantera hur omvärlden ter sig en vanlig skoldag. Med superskärpta sinnen och en hjärna programerad att optimera och återfå kontroll och balans blir skoldagen ett omöjligt uppdrag, i alla fall om man rör sig nära lärare och barn. Därför är min unge ofta för sig själv, i ett träd, med en frtidspedagog på promenad, i ett lugnare rum och bygger, i en avskiljd del av skolgården och bygger. Visst händer det att han leker med andra men sällan och aldrig utan att bli trött, frustrerad och kanske bestraffande.

y1bo0m5rs7

Före skolan börjar är skolan fylld med lekande vilda eller trötta barn. En del leksugna efter helgen, andra lite nervösa eller morgonlugna. Eftersom min unge inte vill gå in i klassrummet (för av erfarenhet vet han att där är fröken stressad, barnen högljydda och en del arga och slår i dörrar eller svär), klättrar han hellre upp så högt han kan i ett träd. I trädet sitter han tills alla har gått in och skolgården är tom. Det kan, om känslan faller på hända på vilken rast som helst. I bästa fall ”ska det finnas” en fritidspedagog som håller mitt barn sällskap och ska se till att han inte skadar sig när han klättrar ner, för det gör han alltid, så småningom. Efter en stund kan han gå in i skolbyggnaden och slå följe med fritidspedagogen till ett lugnt rum där de kan påbörja skolarbetet. Många gånger blir arbetet klart långt tidigare än lektionen är slut och då spelar de en stund på surfplattan eller kollar på en film tillsammans. Det har blivit en del filmtittande den här första månaden av årskurs 2. Men det viktiga är morognens rutiner och att det finns en pedagog som akn möta upp vårt barn på morgonen när vi kommer till skolgården. Den jobbigaste morgonen, som är måndagarna, finns sällan någon fritidspedagog till hands som kan möta upp oss. Min son klättrar upp i ett träd och där blir han sittandes tills en pedagog som inte är stressad kan göra honom sällskap och han kan klättra ner igen. Jag funderar på skillnaden mellan en fritidspedagog med särskilda uppgifter, en resurspedagog, en elevassistent och en ensam lärares uppgift att samla klassen i (vanligtvis) ett klassrum. När tar skolan över ansvaret? Trots min lärarutbildning och praktik och jobb på olika skolor så verkar idén om skolans och föräldrarnas ansvarsområden att skifta något. Finns det en geografisk gräns, låt säga skolgården, finns det en pedagogisk gräns, låt säga ett vårdande, fostrande eller kunskapsmässigt ansvar att se till så att ungen inte skadar sig eller någon annan eller att ungen får den undervisningstid och undervisningskvalitet den har rätt till? Just nu vet jag inte, men i eftermiddag kanske jag blivit lite klokare. Mycket i läroplanen (Lgr11) är en tolkningsfråga, men om ungen med funktionsnedsättning påverkas och far illa av skolmiljön och  kan man väl knappast kräva att en förälder kommer sent till sitt arbete, alternativt stannar hemma för att ägna morgontimmarna på skolgården då personalen måste vara på annat håll? Vems är ansvaret att få mitt barn att känna sig välkommet på morgonen, att trivas och känna sig motiverad att gå in i klassrummet eller arbeta med skoluppgifterna? Är det föräldrarnas eller fritidspedagogen, lärarens, rektorns eller kanske barnets eget ansvar? Är alla inräknade tillräckligt intreserade och motiverade att analysera sin egen roll i hur vi på bästa sätt hjälper min unge att inte stanna hemma, eller stanna kvar i trädet?

Idag har vi möte på BUP, med rektor och annan iblandad skolpersonal. Personalen ska få presenterat för sig vad mitt barns funktionsnedsättning, högfungerande autism, och två särbegåvningar innebär för honom i vardagen och även för oss runtomkring. Jag är lite nervös för vad jag kommer att säga som jag inte borde, och vad jag inte kommer att säga som jag kanske borde.

DEN HÄR SIDAN från Autsim och Aspergerförbundet kan du läsa kortfattat om skolans ansvar och elevers rätt till särskilt stöd.