12 par ben

Sprintern, modellen, aktivisten och konstnären Aimee Mullins om en omdefiniering av superkrafter.

Annonser

Arga tankar om salt

”-Kan du ge mig saltet?

”-Vad ska du ha saltet till? Jag har ju haft massor av salt i gratängen. Det är ju så här det ska smaka. Smakar det inte bra? Vad ska du ha saltet till?”

Ja, vad skulle personen göra med saltet? Jag tror att maten på just den personens tallrik smakade mindre salt än vad personen hoppats på, och behövde därför kryddas lite extra. Ur mitt perspektiv blev den som tillagat gratängen högst förolämpad av det faktum att vi människor upplever både smak och lukt så olika att det kan behövas saltas lite extra.Den som tillagat gratängen kanske har ett perspektiv som säger att någon av oss har rätt och att någon av oss har fel, och i sådana fall tror jag att mötet med människors olikheter ofta kan bli litet av en maktkamp. För, att brista i våra förmågor är det väl inte många av oss som vill, och visst måste man få försvara sig och ifrågasätta?

Men jag tänker på att det inte alltid är helt rimligt att försvara sig just i en sådan här situation. Inte alla förstår vikten av vare sig maktkampen eller försvaret som följer det upplevda angreppet. Inte alla bryr sig om just vem som har rätt eller fel, utan bryr sig istället om att saltet råkar vara placerat utom räckhåll. Därför upplevs svaret och reaktionen  från den som borde kunna räcka över saltet som förvirrande och kanske orimlig. Personen som bad att få saltkaret kommer förmodligen att känna en viss förvirring och beroende på situationen och relationen till den som lagat maten (samt en mängd andra faktorer som hur dagen hittills fortlöpt, blodsockernivå, nattsömn m.m) och följaktligen agera därefter. Om det mesta känns bra så får den som lagat maten en lugn reaktion, om det mesta känns dåligt kommer reaktionen bli starkare och kanske också fysiskt vildare.

Vi tänker, därför är vi. Men vi tänker, talar och tolkar ord och kroppsspråk mer eller mindre olika och i större eller mindre utsträckning beroende av våra förmågor, funktioner och hur vi tränats i dessa. Men i somliga möten uppstår fler problem än andra, och ibland känns det som att en instruktionsbok hade hjälpt. Men jag tror att det krävs ett visst intresse från båda parter.

Kan det vara så att ju mindre vi begriper av ett problem eller strategier för att lösa ett problem, desto mindre engagerade i problemlösningen är vi? Ju mindre engagerade vi är desto mer omotiverade blir vi att själva anpassa oss och försöka möta problematiken? Ibland kan det vara så, ibland inte.

Men det är väl inte så att problematiken är konstant? Inte är det alldeles sanning att hen ALDRIG sover på nätterna eller att hen ALLTID tar emot presenter utan att säga tack (om hen över huvud taget tar emot presenten)? Att en person inte gör som jag förväntat mig, behöver jag själv reflektera över, försöka förstå och hantera. Varför förväntade jag mig ett tack av den här personen? Var det rimligt av mig att förvänta mig ett tack?

Alternativa förklaringar är; personen ifråga uppfattade inte att presenten var just en present, utan trode att jag ville att någon annan skulle hålla i den där saken ett ögonblick (jag sa ju faktist aldrig att det var en present till personen ifråga). Eller så har personen bättre saker för sig än att öppna det där paketet som alla ändå vet är en tröja, och att få tröjor i present utan att ha fått känna, lukta och se den först är bara jättejobbigt, för 9 av 10 tröjor som kommer i presentförpackning är skitfula och sticks eller rivs mot skinnet. Eller så är det jag som vill ha bekräftelse,lite uppskattning och tacksamhet för att jag faktist ger personen ett paket. Sak samma vad som är själva presenten, så länge det är ett tjusigt inslaget paket och personen blir glad och visar tacksamhet gärna innan den öppnat paketet och fått veta vad som finns inuti.

Ibland tror jag att vi kan vara lite blinda för våra egna intentioner och inser sällan att våra egna förväntningar på andra människor kan vara orsaken till att vi får problem. Den vi möter upplever helt enkelt inte problemet som vi gör, och förstår då inte heller vilka strategier som krävs för en lösning.

Plötsligt sitter de där vid köksbordet medan saltet fått bli symbol för otacksamheten själv.

”-…och det här som skulle bli en sån trevlig middag. Här har man stått och lagat mat hela eftermiddagen och så är det ingen som vill ha, ingen som visar uppskattning. Varför måste du alltid vara så otacksam?

-…Kan du ge mig saltet? Tack.”